Friluftsdagen: sagan om scouternas snus
DEL TVÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
vart var jag? Jo just ja,
Molnen var tunga och när som helst skulle dom släppa sin last rakt på oss. en totalt random lärare ställde sig på en liten stege (ja, en liten stege) hon säger med en förvånadsvärt stark röst: välkomna till dalby stenbrott "the brott of DOOM" (jaså, där på dalby stenbrott vi är)
jag ställer mig nära de två scouterna (vid namn kallade gollum/gandalf/sam/smeagol/felix och gustav/frodo) i hopp om att dom är hutlöst bra på genvägar i detta område.
vi börjar den långa färden mot skryllegården (genom de mörkaste delar av rölleåsen och whatever det heter, farligt är där iaf!!!)
efter endast ett par hundra meter inser jag att skogen i skåne inte är min grej, skorna skaver redan av mina plågsamma färd mot bussen, jag är hungrig, insekterna bara väntar på att äta upp mig. jag börjar sakta med säkert en plågosam sång på ett språk som inte talats i de ljusa delarna av sverige på många många år.
ggssf (gollum/gandalf/sam/smeagol/felix) tittar ledsamt på gf (gustav/frodo) och de inser att gmh (gimli/merry/hillevi) inte är den bästa färdkamraten genom skogen. efter ca två kilometer sätter det gyllene sällskapet sig ner eftersom vi sett några andra fellowships så att säga.
Jag trycker snabbt och bestämt upp ett antal prillor i munnen och känner mig nöjd med livet. Gf tittar surt på mig och jag inser plötsligt att han inte är ringbäraren, jag är snusbäraren(!) (jag kommer senare i äventyret skänka honom en prilla för att han blev så besviken) efter en kopp av carellis kaffe är vi berädda att ge oss av igen.
med gräset under fötterna rullar vi framåt och vårt främsta uppdrag är att ducka för de farliga getingarna, hoppa över bajset, klättra över stegarna och springa ifrån korna. efter ett antal timmar är det min tur att få en insikt igen, scouterna har ingen aning om vart vi är. med gråten i halsen går jag mödosamt vidare.
uppförsbacke efter uppförsbacke fortsätter vi, skogen blir mörkare, getingarna större, dosan tyngre. när det är ett par hundra meter kvar blir smärtan för stor. som snusbärare beordrar jag oss att stanna. vi sätter oss att vila och de sista människorna hinner gå förbi oss. med nya krafter ger vi oss av. ungefär fem afasi & filthy låtar senare är vi framme, skitiga, trötta, skadade (både fysiskt och psykiskt).
Min klassföreståndare springer fram och omfamnar oss och överröser oss med ostklämmor, äpplen och festis (sån förmån man får som snusbärare).
Nu är jag skittrött och ska duscha sen ta sängen på ryggen. pusshej (btw, mammas telefon samtal var jättetråkigt, inget smaskigt alls) (jo, berit ligger på sjukhus)
vart var jag? Jo just ja,
Molnen var tunga och när som helst skulle dom släppa sin last rakt på oss. en totalt random lärare ställde sig på en liten stege (ja, en liten stege) hon säger med en förvånadsvärt stark röst: välkomna till dalby stenbrott "the brott of DOOM" (jaså, där på dalby stenbrott vi är)
jag ställer mig nära de två scouterna (vid namn kallade gollum/gandalf/sam/smeagol/felix och gustav/frodo) i hopp om att dom är hutlöst bra på genvägar i detta område.
vi börjar den långa färden mot skryllegården (genom de mörkaste delar av rölleåsen och whatever det heter, farligt är där iaf!!!)
efter endast ett par hundra meter inser jag att skogen i skåne inte är min grej, skorna skaver redan av mina plågsamma färd mot bussen, jag är hungrig, insekterna bara väntar på att äta upp mig. jag börjar sakta med säkert en plågosam sång på ett språk som inte talats i de ljusa delarna av sverige på många många år.
ggssf (gollum/gandalf/sam/smeagol/felix) tittar ledsamt på gf (gustav/frodo) och de inser att gmh (gimli/merry/hillevi) inte är den bästa färdkamraten genom skogen. efter ca två kilometer sätter det gyllene sällskapet sig ner eftersom vi sett några andra fellowships så att säga.
Jag trycker snabbt och bestämt upp ett antal prillor i munnen och känner mig nöjd med livet. Gf tittar surt på mig och jag inser plötsligt att han inte är ringbäraren, jag är snusbäraren(!) (jag kommer senare i äventyret skänka honom en prilla för att han blev så besviken) efter en kopp av carellis kaffe är vi berädda att ge oss av igen.
med gräset under fötterna rullar vi framåt och vårt främsta uppdrag är att ducka för de farliga getingarna, hoppa över bajset, klättra över stegarna och springa ifrån korna. efter ett antal timmar är det min tur att få en insikt igen, scouterna har ingen aning om vart vi är. med gråten i halsen går jag mödosamt vidare.
uppförsbacke efter uppförsbacke fortsätter vi, skogen blir mörkare, getingarna större, dosan tyngre. när det är ett par hundra meter kvar blir smärtan för stor. som snusbärare beordrar jag oss att stanna. vi sätter oss att vila och de sista människorna hinner gå förbi oss. med nya krafter ger vi oss av. ungefär fem afasi & filthy låtar senare är vi framme, skitiga, trötta, skadade (både fysiskt och psykiskt).
Min klassföreståndare springer fram och omfamnar oss och överröser oss med ostklämmor, äpplen och festis (sån förmån man får som snusbärare).
Nu är jag skittrött och ska duscha sen ta sängen på ryggen. pusshej (btw, mammas telefon samtal var jättetråkigt, inget smaskigt alls) (jo, berit ligger på sjukhus)
Kommentarer
Trackback