hillevi

jag börjar 12.10 imorgon. haha äg!

Jag är sjuk, det är pappa också. men det garanterar ingen vapenvila... 11.21 ställer sig pappa utanför min dörr och dammsuger till 11.43 trevligt! gissa vad jag ska göra ikväll?? *mohahahaha*

DEL TVÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

vart var jag? Jo just ja,
Molnen var tunga och när som helst skulle dom släppa sin last rakt på oss. en totalt random lärare ställde sig på en liten stege (ja, en liten stege) hon säger med en förvånadsvärt stark röst: välkomna till dalby stenbrott "the brott of DOOM" (jaså, där på dalby stenbrott vi är)
jag ställer mig nära de två scouterna (vid namn kallade gollum/gandalf/sam/smeagol/felix och gustav/frodo) i hopp om att dom är hutlöst bra på genvägar i detta område.
vi börjar den långa färden mot skryllegården (genom de mörkaste delar av rölleåsen och whatever det heter, farligt är där iaf!!!)
efter endast ett par hundra meter inser jag att skogen i skåne inte är min grej, skorna skaver redan av mina plågsamma färd mot bussen, jag är hungrig, insekterna bara väntar på att äta upp mig. jag börjar sakta med säkert en plågosam sång på ett språk som inte talats i de ljusa delarna av sverige på många många år.
ggssf (gollum/gandalf/sam/smeagol/felix) tittar ledsamt på gf (gustav/frodo) och de inser att gmh (gimli/merry/hillevi) inte är den bästa färdkamraten genom skogen. efter ca två kilometer sätter det gyllene sällskapet sig ner eftersom vi sett några andra fellowships så att säga.
Jag trycker snabbt och bestämt upp ett antal prillor i munnen och känner mig nöjd med livet. Gf tittar surt på mig och jag inser plötsligt att han inte är ringbäraren, jag är snusbäraren(!) (jag kommer senare i äventyret skänka honom en prilla för att han blev så besviken) efter en kopp av carellis kaffe är vi berädda att ge oss av igen.
med gräset under fötterna rullar vi framåt och vårt främsta uppdrag är att ducka för de farliga getingarna, hoppa över bajset, klättra över stegarna och springa ifrån korna. efter ett antal timmar är det min tur att få en insikt igen, scouterna har ingen aning om vart vi är. med gråten i halsen går jag mödosamt vidare.
uppförsbacke efter uppförsbacke fortsätter vi, skogen blir mörkare, getingarna större, dosan tyngre. när det är ett par hundra meter kvar blir smärtan för stor. som snusbärare beordrar jag oss att stanna. vi sätter oss att vila och de sista människorna hinner gå förbi oss. med nya krafter ger vi oss av. ungefär fem afasi & filthy låtar senare är vi framme, skitiga, trötta, skadade (både fysiskt och psykiskt).
Min klassföreståndare springer fram och omfamnar oss och överröser oss med ostklämmor, äpplen och festis (sån förmån man får som snusbärare).

Nu är jag skittrött och ska duscha sen ta sängen på ryggen. pusshej (btw, mammas telefon samtal var jättetråkigt, inget smaskigt alls) (jo, berit ligger på sjukhus)

ojoj kära lilla blogg, mitt hem går fortfarande vilt till.
Nu är det krig, jag och min bror gömmer toapapper för varann, pappa smutsar ner alla handdukar och mamma vägrar tvätta dom (anar vi en pakt eller?).
igår gick det tom så långt att jag inte kom på kräftskivan med grannarna (det är annars bästa tillfället att visa vilken fin familj man är) detta fick jag senare straff för (eller var det kanske för att jag vägrade komma hem före ett på natten?) så nuförtiden har jag utegångsförebud efter elva på vardagar och jag Måste cykla om jag ska någonstans (sjukt straff, jag vet).
Men, jag drack upp mammas drickyoghurt imorse så nu känner jag mig i överläge igen :]

Förövrigt hade jag friluftsdag idag, det var spännande och här kommer berättelsen om det:

Klockan hade precis slagit åtta. familjen björnssons hem låg i en fridfull vagga som inte skådats på länge, plötsligt hörs ett slammer, skåp som öppnas, te som kokas, människor i trappan och skjortor som stryks (ojoj, skjortor som stryks är ju känt för att låta mycket tänker ni nu, kära läsare, ni har så rätt, ljudet från skjortor som stryks är katastofalt högt). bittra godmorgon fraser uthälsas föräldrarna emellan. jag undrar för mig själv, låter dom extra mycket för att pina mig? ja, det gjorde dom (jag fick det bekräftat när pappa öppnade och stängde dörren en extra gång). På något magiskt vis lyckas jag somna om och vaknar när väckarklockan ringer.
Friluftsdag, kära läsare, smaka på ordet. känner ni barrlukten? kådaklibbet på fingrarna? svetten? ostklämman i magen? känner ni festis sugröret nertryckt i halsen?
När jag njutit av mammas drickyoghurt och den makt jag kände att jag fick av detta dåd bestämmer jag mig för att gå och köpa massäck (gissa vad, såklart, en till drickyoghurt).
vid detta tillfälle är det 30 minuter tills bussen skall avgå, jag sätter med snabba och lätta steg av mot konsum som första stopp (nästa stopp: eoshallen) efter noga granskning av dryck ger jag mig vidare.
jag finner att vägen är klurigare än vad jag trott och går och går utan att egentligen komma någonstans. när det trettio minuterna hade gått hade jag kommit ungefär lika långt som ett grässtrå i en kos mun (inte alls långt alltså). min mobil ringer och jag får veta att bussen inte alls är på eos, den är på spyken. med ännu snabbare och lättare steg flyger jag mot spyken. mobilen ringer igen, jag är vilse, nu saknas bara jag och max, snart kommer max, men var är jag?
paniken växer, tårarna brinner, svetten rinner, mammas drickyoghurt är som en klump i magen.
Där är den! där är den! där är bussen! glädjen rusar igenom kroppen och jag trippar fram till den med ett leende som innehåller en miniorgasm av nöje. när jag intagit min plats och klara fått bussen att applådera (och bua) åt mig slår jag mig ner, all energi är som bortblåst, jag kollar på klockan. fem timmar till hemfärd.
Bussen bromsar in och ett 50-tal förrvirrade ungdomar slängs av med äggmackor och diverse matsäck.
Vad ska hända nu? Vinden viner i våra små hår och det krävs total koncentration bara att stå, mjölksyran bryter ut.

Vart kommer hända med ungdomarna? var är dom? kommer hillevi klara att ta steg framåt? kommer hillevi som vanligt leka sagan om ringen? hur många myggbett har hon på benet? har hon skavsår?

Missa inte den spännande fortsättingen som kommer så fort jag tjuvlyssnat på mammas telefon samtal!

Woh! försök överleva i min familj en dag som denna. redan i ett par dagar har strejken varit påväg att bryta ut, när sånt här händer försvinner alla på udda turer och skriker och vägrar göra något snällt mor varandra.
 
Det hela börjar med att jag kommer hem till ett tomt hus (vilket är ovanligt nuförtiden när helge inte börjat jobba än och mamma tagit lite lediga halvdagar här och var).
Sen kommer pappa hem och då börjar plötsligt telefonen ringa som en jävla galning (jag menar, hur kul är det att ringa hem till oss?). Plötsligt springer två högljudda varelser med påsar överallt in i hemmet och fullständigt välter allting och skriker.
Efter en stunds chock inser pappa att det är hans fru och son som beter sig på detta lustiga vis. Då har dom fått ett infall och åkt till köpenhamn och shoppat. Sen sätter sig mamma ner och skriker bestämt: JAG TÄNKER INTE LAGA MAT! varpå min bror också sätter sig ner (när man sitter i min familj menar man allvar) och hänger på: NEJ, INTE JAG HELLER! fan, detta betyder ju att jag och pappa måste laga mat inser jag snart.
Eftersom jag redan var skithungrig och lite smått svimfärdigt blir jag tårögd och menar bestämt att jag har slitit hela dagen medan dom shoppat och jag ska minsann inte laga mat till dom, pappa som fortfarande är i chock efter sin frus mycket udda beteende säger lite osäkert: jag och hillevi lagar mat. tack för den far!
Iallafall tappat jag humöret och skriker: jag ska stryka er ur mitt testamente!, går ner i köket och börjar febrilt steka köttbullar. pappa kommer sakta (jag betonar på sakta) efter och gör potatismos, när maten en stund senare (efter att pappa fått mig att febrilt sluta steka köttbullarna) säger jag (med en så vänlig röst man kan uppbringa innan man vill brista ut i aggresivt gråt) att maten i klar. Vi sätter oss ner och jag stirrar stint i bordet  medan mamma börjar berätta om deras dag, efter en stund kommer det fram att dom redan Har ätit (sluta äta upp min mat när ni inte är hungriga!!!). Iallafall stoppar det inte min bror från att fullständigt hälla i sig maten (hört talas om att tugga mr. bror?) han ställer sig upp och lagar mer mat och passar på att klaga på min stekkonst (okej, jag kan inte laga mat. men det var inte jag som sa att jag skulle laga mat!)  där någonstans tappar jag minnet och det enda jag vet är att jag skrek skiten ur mig.

så i kort: min familj hatar mig, är i strejk och jag ska ta ett bubbelbad.

hej bea :]