hillevi

ojoj kära lilla blogg, mitt hem går fortfarande vilt till.
Nu är det krig, jag och min bror gömmer toapapper för varann, pappa smutsar ner alla handdukar och mamma vägrar tvätta dom (anar vi en pakt eller?).
igår gick det tom så långt att jag inte kom på kräftskivan med grannarna (det är annars bästa tillfället att visa vilken fin familj man är) detta fick jag senare straff för (eller var det kanske för att jag vägrade komma hem före ett på natten?) så nuförtiden har jag utegångsförebud efter elva på vardagar och jag Måste cykla om jag ska någonstans (sjukt straff, jag vet).
Men, jag drack upp mammas drickyoghurt imorse så nu känner jag mig i överläge igen :]

Förövrigt hade jag friluftsdag idag, det var spännande och här kommer berättelsen om det:

Klockan hade precis slagit åtta. familjen björnssons hem låg i en fridfull vagga som inte skådats på länge, plötsligt hörs ett slammer, skåp som öppnas, te som kokas, människor i trappan och skjortor som stryks (ojoj, skjortor som stryks är ju känt för att låta mycket tänker ni nu, kära läsare, ni har så rätt, ljudet från skjortor som stryks är katastofalt högt). bittra godmorgon fraser uthälsas föräldrarna emellan. jag undrar för mig själv, låter dom extra mycket för att pina mig? ja, det gjorde dom (jag fick det bekräftat när pappa öppnade och stängde dörren en extra gång). På något magiskt vis lyckas jag somna om och vaknar när väckarklockan ringer.
Friluftsdag, kära läsare, smaka på ordet. känner ni barrlukten? kådaklibbet på fingrarna? svetten? ostklämman i magen? känner ni festis sugröret nertryckt i halsen?
När jag njutit av mammas drickyoghurt och den makt jag kände att jag fick av detta dåd bestämmer jag mig för att gå och köpa massäck (gissa vad, såklart, en till drickyoghurt).
vid detta tillfälle är det 30 minuter tills bussen skall avgå, jag sätter med snabba och lätta steg av mot konsum som första stopp (nästa stopp: eoshallen) efter noga granskning av dryck ger jag mig vidare.
jag finner att vägen är klurigare än vad jag trott och går och går utan att egentligen komma någonstans. när det trettio minuterna hade gått hade jag kommit ungefär lika långt som ett grässtrå i en kos mun (inte alls långt alltså). min mobil ringer och jag får veta att bussen inte alls är på eos, den är på spyken. med ännu snabbare och lättare steg flyger jag mot spyken. mobilen ringer igen, jag är vilse, nu saknas bara jag och max, snart kommer max, men var är jag?
paniken växer, tårarna brinner, svetten rinner, mammas drickyoghurt är som en klump i magen.
Där är den! där är den! där är bussen! glädjen rusar igenom kroppen och jag trippar fram till den med ett leende som innehåller en miniorgasm av nöje. när jag intagit min plats och klara fått bussen att applådera (och bua) åt mig slår jag mig ner, all energi är som bortblåst, jag kollar på klockan. fem timmar till hemfärd.
Bussen bromsar in och ett 50-tal förrvirrade ungdomar slängs av med äggmackor och diverse matsäck.
Vad ska hända nu? Vinden viner i våra små hår och det krävs total koncentration bara att stå, mjölksyran bryter ut.

Vart kommer hända med ungdomarna? var är dom? kommer hillevi klara att ta steg framåt? kommer hillevi som vanligt leka sagan om ringen? hur många myggbett har hon på benet? har hon skavsår?

Missa inte den spännande fortsättingen som kommer så fort jag tjuvlyssnat på mammas telefon samtal!